När jag pratade med Josef igår sökte han medlidande för den träningsvärk han hade fått sedan friskvården i fredags. De brukar göra något såntdär på hans kurs på fredagar. Den här veckan hade de spelat brännboll och Josef brukar alltid ha träningsvärk i dagar efteråt. Jag förstår inte hur han gör för när jag rört på mig mycket så har jag träningsvärk i max två-tre dagar efteråt.
Och Friskvård, vilket namn. Rena rama förudmjukelsen kallar jag det. Hade jag gått en sådan kurs hade jag vart frånvarande varje fredag. För förudmjukelse är det enda jag har som erfarenhet från sådana aktiviteter. De spelade brännboll i fredags, de har spelat Volley Boll, bowling och simmat. Simningen skulle jag nog kunnat gå på, men allt annat? Aldrig i livet!
Varenda gymnastiklektion under hela min uppväxt har vart rena mardrömmar, varje gång. Speciellt under mellan- och högstadiet. Det sägs att mobbning börjar på gymnastiken för att dela av vilka som är bra och vilka som är det inte. Har man en gång blivit klassad som "inte bra" hamnar man där. Man får ingen möjlighet att träna upp sig för man blir alltid vald sist, man får ingen boll passad till sig och man blir alltid i ett hörn. Det följer en även på skolgården. Tror ni jag var bra på att hoppa gummi? Knappast, därför var det ingen ide att vara med mig. Tacka Gud för gymnasiet där man slipper bli utklassad genom lekar.
Anyhow, för snart två år sedan var det midsommar. Jag och Josef var hos Anders o Kristina och på kvällen var det brännboll vid skolan. Jag tror jag var den enda som inte spelade, förutom Kristina då, men hon var ju gravid! Det spelar ingen roll att de sa att alla är fulla och alla är precis lika dåliga. Jag vet att jag är dålig, jag använder "tjejträt" (hur var det nu med jämställdheten? Skitsamma, för nu) trots att jag bara kan skjuta en meter med vilket slagträ jag än väljer. Jag klarar inte av folks blickar och tankar. Jag gör ingen större insats så då kan man lika gärna låta bli att vara med. Jag kan inte kasta längre än tre meter heller och tror aldrig jag vart brännare i hela mitt liv. För att fånga bollar kan jag inte heller. Jag känner mig som Jonas Gardell, jag var också usel på allt inom gymnastik när jag gick i skolan.
Skillnaden är att idag har jag möjlighet att säga nej till dylika aktiviteter. För även om vuxna inte är lika högljudda eller slänger ur sig saker lika mycket som barn (nåja, de flesta i alla fall), så tänker de åtminstone. Och de pratar bakom ryggen med varandra. Tisslar och tasslar. Man hör viskningarna och vet att det är en själv de pratar om. Det är minst lika hemskt.
Jag tänker aldrig mer delta i några fåniga gruppaktiviteter. Jag hatar det!